Frågan är alltså varifrån ordet "legio" kommer och om det numera har genomgått en betydelseförskjutning så att det också kan betyda "vanligt/brukligt/praxis" jämte den äldre betydelsen "oräkneligt många". Tack för frågan! Det här är inte kunskap som vi kan svara på så där direkt utan någon data (förutom egen personlig reflektion, men det är ju inte tillräckligt bra), så låtom oss söka information!
I Svenska Akademiens Ordbok (SAOB), standardverket för när man vill ta reda på något om svenska ords historia, hittar vi mycket riktigt ett uppslag för "legio". Om du vill läsa texten i sin helhet, sök på "legio" på
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/. Kort sagt: ja, uttrycker kommer från latin och har just med legionärer att göra och kom senare att användas om stora grupper av individer - oräkneligt många.
Nu, över till frågan om det har skett en ny betydelseförskjutning från "många" till "vanlig/brukligt/praxis". Då kan vi inte längre luta oss på SAOB, den delen av SAOB som behandlar "legio" uppdaterades senast 1939. Låt oss ta en titt i Svenska Akademiens Ordlista, som uppdateras senast 2006. Där hittar vi inte heller någon information annat än att det betyder "oräkneligt många".
En enkel sökning på google av frasen "det är legio" att genererar många träffar, många av dem just meta-språkliga diskussioner om huruvida det är rätt att säga så eller inte. Men sånt är vi ju inte intresserade av, vi är på jakt efter om folk verkligen säger "det är legio att" i betydelsen "det är kutym/vanligt att".
En liten sidnotering är att DNs Catharina Grünbaum skriver att detta är ett "feltolkning" och att det inte är ett "språkbruk som bör sanktioneras". Språket i P1 ger efter lite diskussioner trots allt uttrycket "grönt ljus". Nu jobbar ju inte vi lingvister med att sanktionera saker eller inte, vi studerar vad som är. Vad DNs språkspalt skriver är ganska märkligt. Vad som är intressant är ju ifall en viss användning kommer ställa till med missförstånd eller inte, vilket det verkar som att "legio" kanske ibland gör men för det mesta inte (som Henrik Rosenkvist säger i radion, det är knappast ett särskilt vanligt uttryck hursom).
Sen om skolor eller stater vill formulera standarder för nationell identitet eller likvärdig skola, det är en helt annan femma. Det är klart att det är trist med missförstånd, och om man använder ett språkbruk som inte passar en viss kontext och därför kommer resultera i väldigt ineffektiv kommunikation så är det kanske inte ett särskilt bra val - med det sagt: vi måste inte använda samma språk i alla kontexter och bara förhålla oss till en norm.
Funkar det så funkar det, funkar det inte så funkar det inte. Något som funkar i ett sammanhang måste inte nödvändigtvis funka i alla andra. Vi språkvetare kan med lite sökningar och bakgrundskunskap försöka hjälpa till att lista ut om något kommer att funka, dvs hur spritt det är. Att säga att en ny betydelseförskjutning som verkar ha blivit tillräckligt spridd för att snappas upp av så många så att frågan kommer upp på agendan både i DNs språkspalt, vår Facebookgrupp, Språket i P1 och i korpusar av svenska är fel.. det är inte rimligt.
Catharina Grünbaums råd sanktioneras inte av mig som språkvetare och många av mina kollegor. Hon kanske har rätt i att det inte kommer fungera i alla kontexter, t.ex. väldigt formella, men det är inte rimligt att därför döma ut hela konstruktionen. Om hon avser att endast behandla en väldigt specifik norm så bör det vara klart och tydligt att det är det hon gör. Det gäller alla språkvårdare och språkkonsulter; undvik svepande generaliseringar om "svenska" som en enhet och var istället tydliga och ärliga med att ni vill diskutera en alldeles särskild dialekt som ni tror är fördelaktig för den som ställer frågan. Ihopblandning av dessa två kategorier ("formell standardsvenska" och "alla varieteter som tillsammans bygger upp svenska") är dåligt för oss alla och skapar endast förvirring hos de språkbrukare som söker våra råd.
Nå, åter till betydelseförskjutningen. Grünbaums teori är att "inte så få språkbrukare har uppfattat uttryck som ”felen är legio” som att felen är allmänna, vanliga, och därifrån har uttrycket till och med anknutits till legal och legitim eller legitimerad, som i ”länder, där våld mot kvinnor är legio”."
Det låter inte så orimligt, just kopplingen till "legitimt" är nog en stark orsak. Från betydelsen "vara många" till "vara vanlig" är steget inte så stort som det kanske kan synas om man tänker efter lite. Men, om detta kan vi endast spekulera, vi kan ju inte se exakt vad som är i alla språkbrukares huvud när en språkförändring är på gång (men ack som vi önskar att vi kunde det!!).
Hur vanligt är då detta? En sökning på Google eller andra sökmotorer är problematisk av flera anledningar, t.ex. så får vi träffar på meta-diskussioner som just "är det rätt att säga x?" - och det är ju inte intressanta förekomster för vårt ändamål. Då är det en bättre ide att vända sig till ett korpus, en sammanställning av texter som annoterats för att bli mer användbara för lingvister. Korpusar kan bestå av alla möjliga sorters material, tidningstexter, videor av teckenspråk, skrivna tal, transskriberad informell konversation, romaner osv. För det svenska språket så har Göteborgs Universitet tillhandahållit oss med Språkbanken och Korp. Korp är ett korpus, du kan själv söka det online här:
http://spraakbanken.gu.se/korp/.
Nå, låt oss leta efter "det är legio att". I Korp hittar vi endast en förekomst av denna konstruktion, och den kommer från samlingarnas twittermix, någon har tydligen skrivit: "Dock härligt att vara tillbaka i en stad där det är legio att gå mot rött om det inte kommer några bilar".
Om vi bara söker på "legio" hittar vi över 700 förekomster och "legio att" ger 25 träffar. En snabbtitt på träffarna verkar stödja att det är fler som använder "legio" i denna nya betydelse, men att "många"-betydelsen inte är borta. Flera exempel är otydliga vilken tolkning som är bäst, vilket ännu mer förklarar varför betydelseförskjutningen ägt rum. Ta t.e.x
"Jag spelade ett par stycken $210 i går , där fyrvägspotter var legio."
"Kommentarer som " det är slut med de svartmuskiga " är nu legio i Moskva ."
"På 1950- och 1960-talen var diskningar och protester legio ."
"Det har blivit legio att detta varit ett rättmätigt sätt att tjäna pengar"
Den äldsta träffen av "legio" i betydelsen "vanligt" i Korp är nog denna mening från tidningstextsamlingen Presstext 1996
"Det är ett enstaka fall , det är inte legio att vi irrar kommunen runt ."
(Ytterligare ett sidospråk, men notera den spännande konstruktionen "irra någon runt". Det var första gången jag sett den konstruktionen, jag gillar den.)
Slutsats
Så, "legio" i betydelsen "vanligt/praxis" existerar och har nog gjort det ganska länge. Sen till frågan om hur spridd den är och vad framtiden är, det kan vi inte veta säkert ännu. Tydligen verkar folk inte skriva den särskilt ofta, men den kan vara vanlig i tal - det kan vi tyvärr inte ta reda på just nu. Den låga förekomsten i skriftliga medier kanske tyder på att de uppfattar det som mer informellt språkbruk. En del av exemplena som jag hittar är svåra att tyda om de avser "vanligt" eller "praxis". Den kanske inte är lämpligt i alla sammanhang, i synnerhet inte sådana där antingen den betydelsen inte existerar (ännu) eller sammanhang där folk är medvetna om den men uppfattar den som "dålig". I de senare fallen kan användandet av "legio" i betydelsen "vanlig" tyvärr leda till diskussioner som kan vara distraherande från vad talaren egentligen ville prata om och/eller negativa attityder till talaren. Det betyder dock inte att den inte finns och att den inte är fullt förståelig i andra sammanhang, vi ser klart och tydligt att så är fallet.
Att vara "många" och att vara "vanlig" är två ganska semantiskt närliggande koncept, även om en person inte hört konstruktionen förut är det förmodligen inte helt obegripligt hur man kan göra den kopplingen. Närliggande koncept av det här slaget glider ofta in i varandra, särskilt om chansen för fatala missförstånd är liten vilken jag personligen misstänker att den torde vara i detta fall.
Om du vill använda uttrycket är det bra att du vet med dig vilket bagage det har, dvs i detta fall att vissa tycker att det är "fel" eller att det kanske inte nått den individen (ännu). Det kan hjälpa dig att avgöra om du vill hantera den situationen då och där eller om du vill använda en annan strategi för att få fram samma budskap. Det är alltså ungefär samma resonemang som vid de flesta tillfällen då du kommunicerar med andra människor, du måste uppskatta hur deras språk fungerar så att du kan nå önskad effekt. Den effekten kan vara optimal informationsöverföring, eller i vissa fall motsatsen (om du vill uttrycka distans till en grupp), beroende på din avsikt.
På ett personligt plan, dvs inte i min roll som språkforskare utan som språkbrukare, kan jag berätta att jag knappt någonsin hör "legio" i betydelsen "många", jag har nog först lärt mig det som "legitimt, vanligt" och sen senare snappat upp den äldre betydelsen. Mitt första språk är svenska och jag föddes 1988 i Uppsala. Det kan vara så att jag är ett unikt fall, men om det finns andra därute som har samma upplevelse så hör gärna av er!
Tack för frågan. Jag hoppas du är nöjd med svaret.
